Här nedanför finns en sammanfattning av Elaine Mc Hughs licentiatavhandling Implementing a program for parents with intellectual disability: Peer support as an interactive support system.
Sammanfattning (på svenska)
Under de senaste 50 åren har attityder till personer med intellektuella funktionshinder (IF) genomgått drastiska förändringar och idag blir personer med IF allt oftare föräldrar. Forskning visar att föräldrar med IF kan behöva ett stöd i sitt föräldraskap som är anpassat till deras behov. Parenting Young Children (PYC) är ett australienskt, evidensbaserat (evidence-informed) utbildningsprogram, som i första hand är utvecklat för föräldrar med IF som har barn som är yngre än sju år. PYC översattes och lanserades till svenska yrkesverksamma för första gången under 2010, och är det första föräldrautbildningsprogram i Sverige som tar hänsyn till föräldrars funktionsnedsättningar.
Denna licentiatuppsats ägnas åt implementering av PYC i Sverige och är en del av ett treårigt forsknings- och utveklingsprojekt mellan 2010-2013, med särskilt fokus på stöd för yrkesverksamma. Swedish Implementation Support Modellen (SweISM) har utformats särskilt för att stödja implementering av PYC i Sverige. Modellen inkluderar inte evidensbaserade implementeringsstöd, utan undersöker istället hur potentiella kostnadseffektiva och hållbara metoder fungerar i praktiken. SweISM innehåller både en inledande utbildning, och ett kontinuerligt stöd i form av kollegialt metodstöd i grupper (peer support groups) en gång per månad. Varje grupp har en områdesansvarig (Area Coordinarors) som är yrkesverksam och har erfarenhet av att arbeta med PYC. De områdesansvariga fungerar som samordnare och samtalsledare för grupperna. Det finns lite kunskap om hur sådant stöd fungerar i implementeringsprocessen.
Denna licentiatuppsats ger fördjupad bakgrundsinformation om PYC programmet och dess implementering i Sverige. Såväl teoretisk som forskningsunderbyggd för att förstå både sammanhanget och modellen SweISM. Jag fokuserar mest på systemteorier, social inlärningsteori, och forskning som handlar om kollegialt metodstöd och lärande, som bakgrund till de empiriska studierna. I båda de empiriska studierna används främst induktiv kvalitativ analys att undersöka de områdesansvariga och PYC-handledarnas (support workers) erfarenheter av SweISM.
Studie I undersökte uppfattningar om kompetensutveckling och utbildningsprocessen hos svenska PYC-handledare som deltog i PYC utbildning under 2010 och som deltog i kollegialt metodstöd i grupper varje månad över ungefär ett år. Tio fokusgrupper som diskuterade erfarenheter av PYC genomfördes; fem efter utbildningen, samt fem, ett år senare. Tolv PYC-handledare svarade också på en kompetensenkät efter utbildningen, och ett år senare. Resultaten visade att PYC-handledarna rapporterade att de hade högre kompetens för att kunna arbeta med föräldrar med IF efter PYC-utbildning och efter delaktighet i kollegiala stödgrupper. Deltagarna var i allmänhet positiva till PYC-manualen och utbildningen. Stödgrupper ansågs vara till nytta för utvärdering av prestanda, utbyte av information och för att diskutera problem med varandra. Det uppfattades som avgörande för kompetensutveckling att använda sig av programmet med föräldrar med IF, dock beskrev många PYC-handledare problem med att hitta föräldrar att använda programmet med. Överförande av kunskap från träning till praktik upplevdes som svår.
Studie II hade som mål att djupare undersöka användning av kollegiala stödgrupper ur de områdesansvarigas perspektiv. Struktur och innehåll, områdesansvarigas uppfattningar av sin roll, samt utveckling av grupper över tiden undersöktes. Mellan 2012-2013, deltog PYChandledare i kollegiala stödgrupper varje månad. Fem områdesansvariga fyllde i formulär varje månad efter möten, där de rapporterade vilket tema som valdes för diskussion vid dagens möte, svårigheter i gruppen och allmänna reflektioner om mötena (15 kollegiala stödgrupper, 160 möten totalt). Fyra av dessa handledare deltog i en fokusgrupp om erfarenheter av att vara områdesansvarig och att interagera med verksamheter som använder PYC. Deltagarna uppfattade flera möjligheter och hinder för implementering av programmet och i deras arbete som områdesansvariga. Totalt sett beskrev deltagarna både personliga och iii professionella utmaningar i deras arbete vilket tyder på ett behov av mer stöd och träning för områdesansvariga. Kommunikationen mellan kollegiala stödgrupper och verksamheter anses vara särskilt viktig, men svår att uppnå. Grupperna fokuserade främst på att sätta mål med föräldern och att kommunicera och introducera PYC i familjer. Det fanns mindre fokus på särskilda undervisningsmetoder. Sammanfattningsvis illustrerar de två studierna hur samspel mellan support systems och delivery systems kan spela en viktig roll i implementering. Det kan finnas ett särskilt behov av ökat samarbete och samspel mellan dessa två system.